Defektbekämpning

Första frågan man bör ställa: Är det en defekt, det vill säga något som katten lider av eller som förkortar dess liv? Fråga två man ställer: Hur vanligt är det inom rasen? Här gäller det för rasens bästa att uppfödare/ägare samarbetar och är öppna med eventuella problem.

När man inte vet om en defekt är ärftlig är alltid första steget att inte avla på djur med defekten. Är defekten ärftligt dominant är problemet löst i och med detta. Det är lätt att få bort en dominant defekt ur en ras men i stort sätt omöjligt att få bort en recessiv defekt. Men man kan snabbt få ner frekvensen så att det inte upplevs som ett problem för rasen.

När man vet arvsgången, rasens storlek, frekvensen av defekten och hur allvarlig defekten är kan man besluta om avelsrekommendationer.

För små raser får man inte gå för fort fram med att ta bort katter från avel. Då kan ännu allvarligare defekter visa sig på grund av att avelsbasen blir för liten. Det man gör när man plockar bort katter ur avel är att begränsa avelsbasen ytterligare, och många värdefulla genuppsättningar och kombinationer går förlorade.

Är rasen liten är det därför bättre att bara plocka bort säkra anlagsbärare ur avel. Hur allvarlig defekten är spelare naturligtvis också in, är defekten dödlig måste man vara hårdare.

Är defekten mycket utbredd i rasen när den upptäcks får man inte heller vara för hård till att börja med utan bara plocka bort säkra anlagsbärare ur avel eller kanske endast drabbade katter.

Det är fel att utesluta bröder och systrar från fortsatt avel inom en liten ras. Syskonen kan vara helt fria från defektgenen. Är rasen större, exempelvis mer än 200 registreringar per år, eller defekten mindre utbredd kan man vara hårdare vid recessiva anlag och inte heller avla på syskon till katten som har defekten.

Texten är hämtad från boken:
Kattuppfödning, avel och genetik av Ylva Stockelberg