Man ska inte avla på katt som har/har haft hypokalemi.
Man ska inte avla på kända anlagsbärare. (Båda föräldrana till katt med hypokalemi).
Man bör inte avla på syskonen till katt med hypokalemi eller på barn till kända bärare av anlaget då det är stor risk att även detta har anlag för hypokalemi.

Om anlagsbärare blir känd och har avkomma på gång rekommenderas avelsförbud på kullen/kullarna. Avkomma till barn till känd bärare bör avlas med försiktighet.

Dessa rekommendationer grundar sig på vad vi vet idag och de kan komma att ändras i framtiden. Det är upp till varje uppfödare att ta ansvar för sin avel och avla med sunt förnuft.

Innan du parar kontakta gärna någon i hypokalemigruppen för att höra om eventuella anlagsbärare.

Hypokalemi - Första fallet i Sverige?

Jag vill här redogöra för en mycket tråkig historia som drabbat burmaaveln. En avkomma till Mijara´s Frida - Mijara´s Hera - ägs av Inger Netterström. Hera är född 2001-06-16 och nedkom i juli 2002 med en stor kull på 9 kattungar, varav en var dödfödd. Fadern var S´Pastells Dutsches. Vid ca 4 månaders ålder insjuknade en hona i kullen. Symptomen var följande: hon "tappade" huvudet, hade stel nacke och fick svårt att bedöma avstånd. Hon missade bordet när hon skulle hoppa upp på det och var ostadig på bakdelen. Hon satt som en hare och fick dålig aptit. Man kunde tro att katten ramlat och slagit sig i huvudet.

Veterinären som behandlade henne trodde att katten var hjärnskadad. Katten behandlades under ett par tre veckor, men blev stadigt sämre och avlivades.

När sedan en kullbror vid 9 månaders ålder fick exakt samma symptom kom funderingar kring om detta var något genetiskt.

Jag tog del av vad Johnny Johansson skrivit på SVERAKs hemsida om hypokalimi och började ana vartåt det lutade. Jag kontaktade då Peter Zetterholm, som jag visste kände till en del om detta. Peter skickade en hel del information till mig med bland annat hjälp från Ann-Mari Bjelke-Hansson i Danmark. Tack Peter och Ann-Mari!

Denna information tog Inger Netterström med till veterinären som tog del av det.

Blodprov har tagits med en veckas intervall och visade kaliumbrist. Njurproblem och diabetes uteslöts, som också kan orsaka hypokalimi.

Vår veterinär har varit i kontakt med veterinär Ann-Mari Nilsson på djursjukhuset Animalen i Södertälje. Enligt henne är det typiskt för hypokalimi att katten tappar huvudet. Läs mer i hennes bok "Kattens sjukdomar".

För närvarande behandlas katten med ett kaliumpreparat. Nya prover kommer att tas med jämna mellan rum. Katten mår redan bättre efter några dagars behandling.

Det har ännu inte konstaterats fall av hypokalimi här i Sverige, däremot har diagnosen ställts både i England och i Australien. Därför känns det extra viktigt för oss att nu gå ut med denna information, även om reaktionerna kommer att bli skiftande. Vi värnar om burman och vi hoppas att hela burmasverige varsamt hjälps åt med att stoppa sjukdomen. Har du frågor om hypokalimi, kontakta Burmaklubben eller Burmaalliansen.

Hälsningar

Eva Söderberg, Mijara´s burmor
Inger Netterström, Tannegården

Östersund och Frösön 20 maj 2003